The Complete Mythological Works

Nordisk tidskrift för vetenskap, konst och industri, Volume 10

Letterstedtska föreningen för industri

1887

VIKTOR RYDBERG OCH DEN NORDISKA MYTOLOGIEN.

AF

HANS HILDEBRAND.

Undersökningar i germanisk mytnologi af Viktor Rydberg. Första delen. Stockholm, Albert Bonniers förlag, 1886.

När man vill vara höflig och af sådant skäl drager sig för att som lögnaktig stämpla en berättelse, till hvilken man anser sig förhindrad att sätta lit, kallar man den gärna en dikt eller en myt. Det förra ordet innesluter en antydan om afsigtlig osanning, det senare lemnar oafgjordt, huruvida afsigtlighet finnes i den lögnaktiga framställningen. Men om således myt i denna mening är något mildare än dikt, är däremot dikten, i den andra betydelsen, något som alla skänka sitt erkännande, under det att de icke äro få, som sakna benägenhet att åt ordet myt tillerkänna en bättre betydelse. Myt betecknar ursprungligen ett ord eller en berättelse, men såsom ofta händer, det allmänna uttrycket har fått en alldeles särskild betydelse: myterna handla om gudar, om väsenden, som stodo i beröring med gudarne, om tilldragelser i gudarnes verld. Men de hedna folkens gudar vill man icke tillerkänna någon realitet. Myten förtäljer ofta sådant, som alls icke passar samman med hvad man anser som rimligt. Myten är dessutom mången gäng så affattad, att man i den ej mäktar se ett alster af skaldens skapande fantasi. Myten är en amsaga, som icke förtjänar uppmärksamhet af dem, som hunnit mogen ålder.

 Men det är å den andra sidan ostridigt, att myterna, huru vidunderliga som hälst, flitigt berättats och funnit begärliga åhörare inom vidsträckta områden, inom det ena slägtet efter det andra. Man har således funnit myterna 'värda uppmärksamhet, man har icke alltid stött sig på de vidunderligheter, som vi firma hos dem. Detta faktum har tilltvungit sig uppmärksamhet och redan tidigt, så snart man började reflektera öfver myterna, hafva personer uppträdt, som velat gifva myterna försvar genom att i dem uppvisa en mening, som icke genast framträder i öppen dag. Mytforskningens apologeter hafva dock ofta gått till väga på sådant sätt, att de väckt misstro mot sig och ökad misstillit för myterna.

 När ett folk, som eger myter och åtminstone under tidigare skeden af sin utveckling fortfarande bildat myter, småningom' fortskridit i odling så långt, att de dagar, till hvilka myternas bildningsprocess hör, hunnit råka i förgätenhet, när myterna, väl underkastade förvanskning, då de fortplantas från mun till mun, men ändock i det hela vordna stereotypa, blifvit för en senare generation berättelser utan rot i medvetandet och därför berättelser i behof af en förklaring, när behofvet af denna förklaring gjorde sig desto mer kännbart, ju mera dessa myter tycktes stå i strid med den uppfattning af det gudomliga, som tillhörde det religiösa medvetandet, då började forsöken att förklara myterna, att i dera inskjuta en kärna, som berättelsens ordalag icke gaf vid handen. Det dröjde visserligen länge, innan en mytologisk vetenskap kom till stånd, men en systematisk behandling egde dock rum, i det man ur en ocb samma synpunkt sökte förklara de enskilda myterna, sådana de förelågo i de gängse berättelserna och äfven i literaturen. En Theogeues, från den grekiska staden lthegion i södra Italien, fann redan på 500-talet före Kr. f. berättelsen, att gudarne fåjdade mot hvarandra, opassande och sökte rädda den genom en förklaring, att gudarne här representerade olika naturelement — sägnen om naturföreteelser hade blifvit klädd i mytisk drägt. Andra sågo i myterna allegoriska framställningar af moraliska och intellektuella utvecklingar. Mest ryktbar af alla antikens myttolkare är Euhemeros, som under tiden närmast efter Alexander den stores förfäktade den satsen, att gudaberättelserna voro en poetisk utsmyckad historia, gudarne voro människor, hvilka af en eller annan anledning hade vunnit större rykte och anseende, hvadan sägnerna om dem blefvo så utsmyckade, att deras föremål utstyrdes med egenskaper och bedrifter, hvilka öfverstego mänskliga mått. Den kristna kyrkans lärare, som uppvuxit i förtrolig bekantskap med den antika literaturen och som för att inverka på det hedna slägte, i hvars midt de lefde, behöfde möta detta på dess bildnings grund, hyllade de system, som gjorde myterna till berättelser om företeelser inom naturens och andens verldar eller i gudarne sågo människor. Småningom tingo hedningarnes gudar karaktär af onda makter, som motverkade den ende sanne guden och som hade herskat, innan kunskapen om honom hade uppträdt ren och oförfalskad.

 När i den nyare tiden bekantskapen med antikens literatur hade blifvit återknuten, var det naturligt, att de lärde egnade uppmärksamhet åt myterna, som inom denna intogo en så framstående plats. Länge tog man, liksom de gamle, myterna sådana de voro, tydde dem efter den ena eller den andra synpunkten. Italienarne höllo sig hälst till den allegoriska förklaringen. De nederländska humanisterna sade, att antikens myter voro vrångbilder af den gudomliga uppenbarelse, som i ren skepnad föreligger i bibeln, men som ock var hedningarne gifven, ehuru af dem missförstådd. Fransmännen lutade mera åt euhemerismen, myterna redogjorde för mänskliga förhållanden eller skildrade förhållandet mellan olika kulter: berättelserna om gudarnes strider voro i grunden skildringar om kampen för herraväldet mellan olika kulter, det var de mänskliga uppfattningarna, som reste sig mot hvarandra. Under den stadigt fortgående utvecklingen af det vetenskapliga arbetet drogos nya element in för myternas tydning. Liksom under 1700-talet bekantskapen med då leivande naturfolks tillstånd och enkla tillgångar framkallade en aning om förhistorisk stenålder i Europa, så sökte man äfven ställa iakttagelserna om naturfolkens religiösa förhållanden i samklang med den uppfattning, som låg till grund för myterna. Naturvetenskapernas uppblomstrande inverkadepå myttolkningen: den ene läste i myterna en redogörelse för astronomiska iakttagelser, den andre skönjde i dem en skildring af de kemiska processerna. Ju grundligare, djupare och mera vidtomfattande de klassiska studierna blefvo, ju mera man trängde in i de mångfaldiga yttringarna af antikens lif, desto rikare blef den belysning, som spriddes öfver förhållandet mellan de olika mytiska berättelserna och öfver deras innehåll, dock alt jämt — och att begära mera vore ju i högsta grad obilligt — på den bas, att den klassiska kulturen, sådan den uppenbarade sig i literaturen och i den bildande konstens skapelser, var ett helt för sig, om den ock varit utsatt för kraftigt inflytande från de urgamla samhällena inom österlandets verld.

 Liksom upptäckten af sanskritspråket och fornpersiskan framkallade den vetenskapliga språkforskningen, så har språkforskningen i sin ordning framkallat en genomgripande revolution i behandlingen af myterna — mytologien har blifvit en vetenskap. Upptäckten af de gamla österländska kulturerna, hvilka man förut kände så ytterligt ofullständigt genom de klassiska författarne, måste på det ymnigaste rikta det mytologiska vetandet. Greklands myter sammanstäldes med Orientens, med de stamförvandta persernas och hinduernas. Men icke nog därmed, man inskränkte sig icke till att jämföra myt med myt. Språkvetenskapens uppdagande af frändskapen mellan tungomålen, hennes uppvisande af ett bakom dem ocli deras tid liggande skede med ett ariskt urspråk och en arisk kultur, i hvilken de olika ariska folkens kulturer voro rotfasta, framkallade småningom försöken att leta sig fram till myternas ursprung. Den mytologiska forskningen inträdde i sin språkvetenskapliga period och blef därigenom upphöjd till vetenskap.

 Hedern för denna vigtiga reform tillkommer den tyska forskningen, sådan denna sköttes dels i Tyskland af t ex. Adalbert Kuhu, dels i England af den dit öfverflyttade Max Muller. Som denne senare mera äu hans meningsfränder verkat för att göra den bildade allmänheten förtrogen med den nya forskningens tillvägagående och hennes resultat, är det ej obilligt att vi egna ett ögonblicks uppmärksamhet åt hans framställning. Det är människan, hennes tanke och hennes språk, som i förening frambragt myterna med deras ofta vidunderliga, ej sällan stötande innehåll. För att förstå, huru do gamle tänkte sig sina gudar, är det i främsta rummet nödigt att gifva akt på deras namn, ty i dessa var deras karaktär uttalad. Men namnen föreligga icke i hvart enskildt språk sä tydliga, att denna mening genast lyser fram. Vi måste därför behandla dessa namn i öfverensstämmelse med de lagar, som språkvetenskapen konstaterat, vi måste leda oss tillbaka till urformen för att finna förklaringen. Grekernas Zevs har ett namn, som visar sig ursprungligen hafva betecknat himmelen; livad om Zevs säges i de grekiska myterna måste därför vara ett återljud af hvad urtidens arier sade om himlen. Gudinnan Athenes namn är identiskt med ett sanskritord, som i hinduernas språk bevarar den ursprungliga betydelsen af morgonrodnad. Före skilsmessan från urhemmet hade det ariska folket en icke oansenlig grad af bildning: samhällsförfattningens grunder voro lagda, lifvet var hälft nomadens, hälft herdens, husdjur voro således kända, äfvenså metaller. Man började anlägga städer. Till denna urtid få vi leda tillbaka myternas ursprung. Språket var poetiskt, fullt af bilder. Uppfattningen var lefvande. Man var benägen att åt de krafter, som uppenbarade sig i naturen, gifva personlig tillvaro. Om man ville omtala den alldagliga iakttagelsen, att solens uppgång föregås af morgonrodnaden, valde man ett sådant uttryck som »den strålande» (solen) följer efter, förföljer »den lågande» (morgonrodnaden). Som orden hade hvar sitt genus, tänkte man sig de båda vara af motsvarande kön, solen en man, morgonrodnaden (dahana) en kvinna. Det hände, under tidernas lopp, att orden förlorade sin ursprungliga betydelse, men den i talesättet upptagna benämningen hölls kvar. När greken sade, att Apollon förföljde Daphne, — denna senare form hade ordet dahana småningom hos grekerna antagit, — menade man visserligen* att Apollon hade något med solen att göra, men att Daphne ursprungligen betecknade morgonrodnaden hade fallit i förgätenhet. Däremot förekom i grekiskan ordet daphne som namn på ett träd. Altså måste solguden Apollon hafva stått i något förhållande till detta träd. Det ursprungliga uttrycket innebar, att en man ilade efter en kvinna, man ville hafva en förklaring, och det låg nära till hands att finna motivet vara kärlek. Men som förhållandet mellan solguden och trädet ej låg lika tydligt och man så mycket ifrigare forskade efter en förklaring för uttrycket, som man ej längre förstod, kom man till antagandet, att den forföljda jungfrun till sist, när hon var nära att hinnas af guden, förvandlades till ett träd. Den fullt utbildade myten är allmänt bekant t. ex. genom Ovidii framställning i hans poetika verk om metamorfoserna.

 Språkförvandlingen och ordens bevarande trots glömskan af deras betydelse hafva gifvit en kraftig impuls till bildande af myter. I de ariska språkens äldsta tid voro substantiverna i allmänhet beskrifvande appellativer. Hvart föremål kunde gemenligen uppfattas från flere sidor och fick därföre flöre namn. Af dem blef gemenligen ett det sedvanliga, de öfriga blefvo föråldrade och när de,- det oaktadt, begagnades i vissa talesätt, drefs man att för dessa söka en förklaring, att skapa myter. Samma beskrifvande substantiv, som framhöll en kanske mycket allmän egenskap, kunde med lika skäl tilläggas flere föremål och därigenom kunde en viss förvirring uppstå, denna kräfde en förklaring, nya myter uppstodo. Understundom hände det, att den ursprungliga betydelsen hölls kvar i något enstaka talesätt. Sanskritordet djaus betecknar himlen, det identiska grekiska ordet Zevs är konsekvent namnet på en gud, men det har dock i uttrycket Zeus hyei, himlen regnar, bibehållit sin första betydelse. Zeus namn gömmer sig i romarnes Jupiter, gen. (utan tillägg af det senare ordet, som betyder fader) Jovis. Jupiter var en gud, men man begagnade dock talesättet sub Jove frigido, under kall himmel.

 Frågorna rörande det ariska urspråket och därmed om det ariska urhemmet och det ariska urtillståndet stå ännu i många fall öppna, olika meningar göra sig gällande, hvad den ene forskaren påstår förnekas af den andre, — Whitney har mot Muller förklarat, att dahana aldrig, därest de hittills uppvisade språklagarne skola följas, kunnat öfvergå till daphne, — en allmän rörelse råder, som är egnad att i högsta grad fängsla åskådarnes intresse, den manar till varsamhet i fråga om antagande af de resultat, som framställas, men den väcker på samma gång lifliga förhoppningar om stundande segrar, när de olika meningarna fått gå igenom den allmänna dusten. Under den nuvarande jäsningstiden har den enskilde forskaren tillfälle att lystra till de ingifvelser, hans individuela uppfattning framkallar. Somliga äro mest benägna att' koncentrera myterna kring solen och med denna beslägtade företeelser, andra kriug molnen o. s. v.

 Mot den filologiska skolan har i senaste tid uppträdt en annan, som hälst torde böra kallas den antropologiska. Vid försöken att förklara de ariska folkens myter inskränker denna skola sig ej till den ariska kulturens verld, utan söker jämförelser öfver all verlden. Den vill leta sig fram till mänsklighetens ursprungliga tankar, som fordom voro allmänna, men i vår tid uppenbara sig så godt som uteslutande hos naturfolken och i barnkammaren. Den filologiska skolan har sökt att med tillhjälp af språkforskningen finna en förnuftig förklaring för det myckna oförnuftiga, som synes förekomma i myterna. Den antropologiska skolan finner enahanda oförnuftiga element i de myter, som förtäljas af vår tids naturfolk och anser att detta, när det finnes hos de tidigare bildade folken, måste ledas tillbaka till en urtid, då deras fäder ej stodo högre än nutidens buskmän i södra Afrika, indianer i norra och södra Amerika o. s. v. Den anser, att man endast på detta sätt kan förklara förekomsten af samma myt hos ett civiliseradt forntidsfolk och här och där bland nutidens ociviliserade stammar. Lån kan man i många fall icke tänka på, liksom man icke kan antaga, att meandern' på peruanska lerkärl står i något som hälst sammanhang med meandern å de forngrekiska vasenia. Afven de lägre naturfolken betrakta med nyfikenhet alt som omgifver dem. alt som ingår i deras vanor, och söka för det en förklaring. I alt, äfven i det mest abstrakta, äro de vane att se personligheter, och de utrusta dem med de ociviliserade egenskaper, som de själfva hafva. Af vildens uppfattning af förhållandet till den lägre verlden, framför alt till djuren, och af hans tro på trolldom o. s. v. finner den antropologiska skolan otaliga spår i de högre stående folkens myter.

 Det är det mänskliga, som den senare skplan framhåller, och detta återfinnes visserligen hos antikens folk och hos våra hedniska fäder liksom hos nutidens s. k. vildar, men denna överensstämmelse är dock icke tillräcklig för att förklara de mera bildade forntidsfolkens mytverld. Det är den speciela utvecklingen, som hos dem i främsta rummet framträder i synnerlig rikedom, en frukt af de tankar, som dessa folk tänkt och som de klädt i ord, hvilka helt visst i sin ordning verkat tillbaka på utbildningen och framför alt på fixeringen af myterna. Myternas verld företer den underbaraste rikedom, de mest omskiftande former. På utbildningen af en myt kunna otaliga andra hafva utöfvat ganska väsentliga sidoinflytanden. Alt som folket fortskred i odling, ingötos nya element i dessa myter. Hvad som från början var en historierad skildring af en naturtilldragelse, kunde småningom blifva ett fullgiltigt uttryck för verkningarna af de krafter, som tillhöra den andliga verlden. Dunkelt återspeglade i naturens tilldragelser, sköto de stundom undan dessa och blefvo för myternas uppfattning bestämmande, därvid måhända i myten inskjutande nya element, som sedan förändringen försiggått ingalunda äro lätta att urskilja. Föreställningen att naturföreteelserna äro yttringar af personliga krafter gaf färg åt de ord, som skildrade de mest enkla förhållanden och gjorde öfvergången lätt för upptagandet af de nya elementen. Ett är det att granska myten i dess upprinnelse och utveckling, ett annat att från myten i dennas slutliga skick draga slutsatser rörande det folk, som bekände sig till berättelsen, dess kanske från olika håll sprungna element och dess form.

Afven de nordiska folken hafva ett rikt förråd af myter, en stor del under den tidigare medeltiden upptecknad, andra bevarade i troget omhuldande sinnen intill vår tid, hvars vetgirighet söker åt nutidens och framtidens forskare samla det material, som nu hotar att försvinna.

Det förnämsta förrådet af mytiska berättelser från vår forntid finna vi i de isländska samlingar, som blifvit kallade den poetiska och den prosaiska eddan, båda tillkomna under loppet af 1200-talet, båda innehållande äldre sägner, i synnerhet i den prosaiska eddan förvanskade genom den lärda upptecknarens försök att bringa system i mångfalden. Ett synnerligen rikt mytiskt material föreligger äfven i grammatiken] Saxos danska historia, äfven detta bearbetadt, förnämligast i följd af hans euhemeristiska tendens att rädda de gamla berättelserna genom att gifva deras hjältar mänsklig natur. Att urskilja myterna, att granska deras inbördes förhållanden, att spåra deras ursprung och finna deras rätta tolkning är en vansklig uppgift, som kräfver flitig och nykter forskning, så mycket mera som jämte det, som af gammalt blifvit upptecknadt, tydligen funnits så ofantligt mycket, som antingen gått spårlöst förloradt, men måste hafva funnits, emedan det leranat efter sig känbara tomrum, eller ock tinnes bevaradt i enstaka, altför ofta otydliga hänsyftningar.

När kristendomen hade vunnit insteg i Norden blef mången myt bevarad som förtäckt historia, gudarne gjordes till människor, hvilka haft förmåga att uträtta mera än deras medmänniskor. Ännu i nyare tid lät man gudarne inleda historien, hvarvid man dock hade den försigtigheten, att man af livad om gudarne berättades icke upptog mera än det, som icke stötte mot rimlighetens kraf; hvad som öfverskred detta, reducerades genom hvarjehanda förklaringar till antagliga mått. Men de myter, som icke på detta sätt fingo låna hus i historien, lemnade man med ringakt åt sidan såsom barnsagor, hvilka ej voro någon egentlig uppmärksamhet värda. Under det man som myter antog hvad man hörde berättas om grekers och romares gudar och gudinnor, ville man knappast som myter erkänna de inhemska berättelserna af liknande art: man kunde icke i förhållande till dem antaga den objektivitet, som erfordrades för att om dem fälla en rätt dom.

 När omsider personer uppträdde, som framhöllo de nordiska myterna såsom värda att uppmärksammas, när man började betrakta dem som myter, gälde det att leta fram den betydelse, som kunde ligga till grund /or den bildliga omklädnaden. Man tog då i allmänhet sin tillflykt till naturen, dennas krafter och mångfaldiga företeelser. Fröj, som en gång hade tagit sig friheten att intaga Odins säte, från hvilket man kunde se ut öfver den vida verlden, varsnade jättedottern Gärd, så fager att himmel och jord återkastade glansen af hennes hvita armar, och sände sin tjänare Skirner att vinna den skönas hjärta och hand. Fröj, så lydde en förklaring, är solen, Odins säte är zenith, jättemön är norrskenet, som uppkommer i Norden, som var jättarnes hemvist. Själf kunde Fröj ej framtränga till Gärd, solen och norrskenet tillhöra olika tider af dygnet och kunna därför icke mötas. I stället skickas Skirner, den klara luften, utsmyckad med Fiöjs svärd, solstrålen o. s. v. Eller ock heter det, att beberättelsen om Skirners färd i grunden innehöll en redogörelse för en konjunktion mellan planeterna Mars och Venus, då den ena täckte den andra, eller Venus passerade under Mars, sedan planeten Mercurius hade tjänstgjort som sändebud mellan dem. Eller — nej, det skulle leda en för långt bort att vidare tala om de många försöken att på astronomisk, kemisk och annan från studiet af naturföreteelserna utgående väg tolka myternas innehåll. Att i myterna gömmer sig mången iakttagelse af naturen, torde i närvarande stund ingen draga i tvifvelsmål, men för att leta fram dessa iakttagelser duger det ej att fästa sig vid de enskilda dragen och förklara dem hvart för sig. Det är tvärtom nödigt att sätta sig in i den allmänna naturomfattning, som kan gifva upphof till de enskilda myterna.

 Den mytologiska forskning, som under den senaste tiden i utlandet blifvit utförd på språkvetenskapens grund och med förutsättning af ett synnerligen lifligt och, vi må säga, kärleksfullt uppfattande af företeelserna inom naturen, har äfven gält den nordiska mytologiens gestalter och tilldragelser. I Norden har däremot i denna skolas anda ytterst litet blifvit gjordt; de mytologiska studierna hafva i ganska ansenlig grad varit försummade — dessvärre, då utan fråga ett sansadt och grundligt studium af våra myter är egnadt att gifva ganska vigtiga upplysningar rörande de tankar, som våra fäder tänkte. Med så mycket större tillfredsställelse kunna vi därför framhålla, att i den allra senaste tiden två stora arbeten öfver mytologiska frågor börjat utkomma, prof. Sophus Bugges studier öfver de nordiska guda- och hjältesägnernas upprinnelse och prof. Viktor Rydbergs undersökningar i germanisk mytologi.

 Prof. Bugges verk har, såsom redan titeln angifver, ett historiskt syfte: han vill däri visa uppkomsten af de nordiska myterna eller rättare ' en af källorna för dem. Han framhåller, att den fornnordiska mytiskheroiska diktkonst, hvilken vi hafva att tacka för de tidigaste vittnesbörden om Asareligionen, icke kan vara äldre än 800-talet, samt antager, att mångfaldiga af de nordiska berättelserna om gudar och hjältar äro atergifna eller åtminstone tillkomna under inverkan af sägner, dikter och legender, religiösa eller ock vidskepliga berättelser, som hälft eller helt hedniska nordbor under vikingatiden fingo på> de britiska öarna från kristne män, från munkar och från män, som under skolgång hos munkarne fått sin uppfostran. Professor Bugges mytologiska arbete är ännu icke afslutadt. Något program för den återstående delen föreligger icke. För att hans undersökningar skola leda till ett slutligt resultat, fordras, att vi genom honom eller genom andra få först och främst en kritisk öfversigt af de myter, som verkligen funnits i Norden, — dessvärre äro så många förlorade, — vidare en redogörelse för de element, som skulle i senare tid hafva än framkallat, än uppgått i dem, slutligen ett uppvisande af de element i det nordiska sägenförrådet, som är äldre än vikingatidens inflytanden, och en undersökning, så vida detta läte sig göras, af uppkomsten till detta det ursprungliga mytförrådet. Såväl K. Vitterhets Historie- och Antiqvitets-Akademien i Stockholm som K.

 Videnskabernes Selskab i Köpenhamn hafva som ämne för vetenskaplig täflan framstält en utredning af den nordiska mytologiens beståndsdelar, som gå tillbaka till tiden före vikingatågen. Åtminstone den förra har icke mottagit någon täflingsskrift öfver detta ämne. Äfven när en sådan undersökning skett, när det ursprungliga förrådet blifvit, så vidt ske kan, faststäldt, återstår dock ännu mycket, innan vi kunna få en fullständig kännedom om våra fäders äldre myter, och denna återstod skall det kanske aldrig lyckas forskningen att gifva oss. Eller dristar någon hoppas, att vi en gång skola kunna utröna, hvilka af de gamla myterna försvunnit för de under en senare tid upptagna, hvilken form de genom främmande och senare inflytande omdaaiade myterna hade i början, innan förvandlingsprocessen begyntes?

 Jag vill här ej ingå på professor Bugges undersökningar och kan således ej upptaga frågan, huruvida alla de myter och mytdelar, för hvilka han tror sig finna en främmande grund, vunnen under vikingatiden, verkligen äro af sådan upprinnelse. Men därom torde väl enighet kunna ernås, att den nordiska mytverlden under vikingatiden gjort flere lån från utlandets folk, med hvilka nordboarne då stodo i liflig beröring, — så betydande var denna beröring, att ett annat förhållande ej gärna låter sig tänkas. Då måste emellertid den nordiska mytbildningen fördelas på tvänne perioder, af hvilka en faller före vikingatiden.

 I en fråga har mot de åsigter, som blifvit af Bugge uttalade, en skarpt afvikande uppfattning framstälts af prof. Rydberg. Mången torde därför hafva väntat, att den senares bok, af hvilken förra delen nu utkommit, skulle i en framstående grad vara riktad direkt mot prof. Bugges. Detta är icke händelsen, af det skäl att prof. Rydberg i denna del icke inlåter sig på undersökningar rörande myternas genesis. Han håller sig till deras slutliga form, upplöser dem i deras element och vinnlägger sig framför alt om att uppvisa det stora, lefvande sammanhanget mellan alla dessa myter och mytelement. Endast i enstaka fall går han tillbaka till en undersökning om en myts ursprung.

 Den, som gör undersökningar inom en vetenskap, har naturligtvis full rätt att för sig utstaka det område han vill genomsöka, så vidt eller så inskränkt han vill. Prof. Rydberg har visserligen å den ena sidan för sina undersökningar valt ett vidsträckt område, ty den nu utkomna delen handlar om urtiden och vandringssagorna, om underjordsmyten och om Ivaldeslägten. Den kommande andra delen skall afhandla Völuspå och Sibyllinerna, Völuspå och myternas epos samt undersökningar rörande Baldersmyten. Men han har å andra sidan i viss mån inskränkt sig, han går redan från första sidan i sin bok midt in i den sakliga framställningen, han säger en icke hvad han förstår med mytologi, huru han uppfattar de mytologiska forskningsmetoderna, som hittills blifvit framstälda, huru han tänker sig sättet för myternas uppkomst, huru han betraktar våra mytologiska källskrifter, deras tillkomstsätt och tillkomsttid. Det är möjligt, att han i någon mån kommer att ingå på dessa ämnen i den andra delen af sina undersökningar, men äfven om han ej skulle göra det, eger, såsom nyss anmärktes, ingen rätt att därför mot honom framställa ett klander: han har full rätt att draga gränsen för sin undersökning efter eget godtfinnande. Men det förefaller mig, som om prof. Kydberg skulle för egen del och för den åsigt han uttalat, hafva handlat klokt, om han hade i en inledning lemnat några upplysningar åtminstone om sin ställning till de frågor, som jag nyss uppräknade. I prof. Rydbergs tolkning af myterna finnes så mycket nytt, att man vid genomläsning af hans bok och med tanken fäst vid tidigare uppfattningar i tysthet ställer till sig den frågan: hur har han tänkt sig förhållandet mellan sin tydning och föregångarnes, hur vill han lyfta ur sadeln sådant, som hittills ansetts vara i yttersta grad sadelfast? I månget fall, då läsaren känner sig benägen att af prof. Rydbergs förträffliga framställning dragas med till öfvertygelse, kan det lätt hända, att han i sista stund drager sig tveksamt tillbaka, emedan han, för att säga ja, dock ville hafva de gamla åsigterna bortbevisade. Prof. Rydbergs 123 kapitel i den nu utkomna delen hafva ursprungligen varit föreläsningar. Att han i dem undvek alt polemiserande är helt naturligt, men månne han ej hade handlat till förmån för den tolkning af myten, som han med så mycken skarpsinnighet uppstält, därest han vid föreläsningarnas tryckande hade tillagt en del kritiska anmärkningar? De kunde ju, om han ej ville hafva gången af sin framställning störd, hafva intagits som ett bihang.

 Endast någon enstaka gång gör förf. en anmärkning, som antyder hans uppfattning af förhållandet mellan sina åsigter och tidigare uttalade. Han omtalar (s. 584), huru »den skönaste och näst Frigg förnämsta af alla gudinnor, hon, som är alla makters åtrå, systern till skördeguden Fröj, dottern af rikedomsguden Njord, hon som med Odin delar företrädesrätten att kora hjältar på slagfältet», är gift icke med en asagud, utan (såsom det i den prosaiska eddan heter) giftes med en man, som heter Oör. »Detta skulle längesedan blifvit af mytologerna uppskattadt som ett märkligt och särskild undersökning värdt sakförhållande, ifall man jämte spekulationerna öfver myternas natursymboliska och etiska betydelse hade velat egna någon forskning äfven åt deras episka sammanhang och kausalitetsförhållanden.» De skulle då hafva kommit till det resultatet, att denne man utfört sådana stordåd, att de uppvägde hans underlägsenhet i börd. Altså hvad prof. Rydberg velat utforska och här framhålla, är myternas episka sammanhang och kausalitetsförhållande.

 Han antager ett fornariskt skede, med ett europeiskt Arien i verldsdelens mellersta och nordliga del, och ett från fornarien utsöndradt forngermanien, omfattande norra Tyskland, Danmark och Skandinavien. Af de myter, som förekomma i de nordiska källorna, gå somliga tillbaka till det foragermanska, andra till det fornariska skedet. Detta framhålles t. ex. med afseende på Heimdall, hvilken svarar mot den fornindiske eldguden Agni. Denne är den rene, hvite guden, ung, stark, strålande, försedd med gyllene tänder och spanande blickar, en ordningens väktare, som å en cirkelformig väg betraktar varelserna. Heimdall är, enligt de olika källornas vittnesbörd, stor och helig, kallas den hvite asen och den guldtandade, han ser natt som dag hundra raster rundtomkring, han skådar från bron Bifrost öfver verlden — andra likheter finnas. Men i allmänhet lemnas icke antydningar om de olika myternas ålder. För prof. Rydbergs uppgift att fatta de utbildade myterna i deras sammanhang, är ock visserligen den historiska utredningen af mindre betydelse.

 En blick på förteckningen öfver innehållet af den första delen visar genast, att prof. Rydberg i sina mytologiska undersökningar beträder alldeles nya vägar. De gudar och gudinnor, som eljest framhållas såsom de förnämligaste, äro här endast i förbigående behandlade, under det att sådant, som i hittills gjorda framställningar af den nordiska mytologien spelat en underordnad rol. delvis varit nästan förbisedt, lemnar huvudmaterialet. Att i största korthet teckna gången af prof. Rydbergs framställning är, på grund af dennas rikedom, en ytterligt vansklig uppgift, men jag vill delvis våga försöket, emedan det annars blir mig svårt att lemna en aning om hans uppfattning. Jag följer därvid icke samma ordning som prof. Rydberg, hvilkens bok innehåller en serie afhandlingar, utan en mera systematisk. Att i denna läukarne blifva ojämna beror dels därpå, att prof. Rydberg hittills endast i förbigående behandlat vissa ämnen, dels på utrymmets knapphet. Ingen eger därför rätt att med misstro upptaga någon länk af den följande framställningen utan att hafva granskat den bevisning, som prof. Rydberg själf lemnat.

 Det är tvänne urväsenden, som gifvit upphof till alt lefvande, som varit iklädt mänsklig gestalt, Ymer och Buri. Den förre frambragte barn på det sätt, att hand aflade med hand, fot med fot. Till händernas ätt, den högre, hörde den vise Mimer, som äfven kallades Nar ve, hans syster Beyzla, Odins moder, och Nornonia. Mimera dotter var Natt, som födde Unnr eller Audr (= Njord) och Jord, som var Odins maka och Tors moder. Från Mimer kommer den torsta odlingen, kring honom som höfding stå urtidens konstnärer samlade, under hvilkas händer alla element låta sig smida till lefvande och underbara ting.» Af lägre art, stridiga mot alla ädlare makter äro de jätteväsenden, rimtursar o. s. v., som ledde sin härkomst från Ymers fötter. Men alla Ymers ättlingar hade sina hemvist i underjorden, så vida de ej knutit slägtskapsband med de öfverjordiska våsenden.

Buri hade en son Burr och denne tre söner Odin, asaslägtens stamfader, samt Vei och Vili, hvilka icke omtalas som inbyggare af Asgard den förre äfven kallad Höner, den senare äfven benämnd Lodur; från dessa Odins bröder härstamma Vanernas slägt. De två gudagrupperna hafva således ett gemensamt ursprung.

Det fans ett stort verldsträd, kalladt Ygdrasel, som sköt trenne rötter ned åt underjorden, en sköt ut åt norr, en något åt söder, den tredje ännu längre åt söder. Under hvar rot fans en brunn och ett eget rike. Under den norra roten låg Nifelhel, rimtursarnes land, med brunnen Hvergelmer, som låg på den höjd, hvilken mot söder begränsade dess område och .sände sina vatten åt båda hållen. Vid den mellersta brunnen herskade Mimer, vid den sydligaste Urd, nornan, hvilken är densamma som Hel, som endast i jämförelsevis senare källor blifvit utmålad som ett afskräckande vidunder. Den norra brunnen går ned till urkölden, den sydligaste till värmens verld; den mellersta brunnen, Mimers, går ned till den visdom, som förenar motsatserna och låter dem samverka i en ordnad verld. Öfver brunnen Hvergelmer reser sig verldskvarnen, hvars rörliga sten sättes i svängning af nio jättemör. Genom hafvets nedrusande i kvarnstenens öga uppkom skilnaden mellan ebb och flod, kvarnstenens handtag sträckte sig upp genom rymden och vållade stjärnhvalfvets roterande.

 Från underjorden uppstiger den bågiga bron Bifrost, som har fästen både i norr och söder. På brons höjdpunkt ligger Asgard, asarnes hemvist. Under Asgard, öfver underjorden, ligger Midgard, som blef människornas hemvist. Mindre än underjorden, skymmer Midgard dess midu den oskymda yttre kanten bebos i öster af Alfer, i vester af Vaner, hvilka hade fått herraväldet öfver hela detta randbälte.

 Människorna härstammade från ett enda par, hvilket ursprungligen tillhörde växtverlden. Myten om detta trädpar, som blef människor, är fornarisk. Den forngermanska myten gör det tillägg, att träden vuxit på stranden af hafvet. Germanerna tänkte dervid på det haf som de kallade sitt, Nordsjön och Östersjön. Engelska mytelement göra det möjligt att närmare bestämma läget; människornas urhem hafva vi att söka i Skandinaviska halföns södra del, särskildt i dennas vestliga trakter.

Dit, till de första människorna, som ännu lefde i sin första period, som i alla afseenden var ofullkomlig, kom en dag, vaggad af vind och våg, ej styrd af segel eller åror, en farkost, i hvilken hvilade en späd gosse. I båten hos honom låg en sädeskärfve, prydnader, redskap och vapen. Den späde blef väl omhuldad, han växte upp som en människa bland människor, och kallades för kärfvens skuld Scef, äfven Scyld (Sköld). Han lönade sedan rikligt den vård, som blifvit honom gifven. Hunnen till mogen ålder, lärde han sin omgifning hvarjehanda nyttiga ting, bland dem runorna, och bragte ordning i de mänskliga förhållandena, så att dessa nu inträdde i ett nytt skede. Scef är nämligen ingen annan än Heimdall, hvilken ock kallas Rig, när hans vandringar bland människors barn beskrifvas. Såsom stamfader för Ynglingarnes fräjdade ätt kallades han äfven Yngve. Heimdall födde flere barn. Till sist kom för den bland människor vistande guden dödens stund, hans kvarlefvor nedlades i den farkost, som hade fört honom dit, och försvunno med denne.

Efter Heimdall lefde hans son, som ock blifvit omtalad under flere namn: Rig jarl, Sköld och (hos Saxo) Borgar. Om Heimdall var den förste patriarken, var hans son den andre. Under hans tid uppenbarar sig en tydlig försämring i naturen och hos människorna. Men det onda sträcker sig äfven till högre regioner.

Väktare vid Elivågor i underjorden, som hade till uppgift att skydda mot köldjättarne, voro Alferna under sina höfdingar Ivalde (eller Allvaldi, Audvaldi, Ölvalde) och dennes söner, af hvilka Völund var en. Sönerna voro stora konstnärer, som hade tillverkat åt Odin hans spjut, åt Tors maka Sif de gyllene lockarue, åt Fröj skeppet Skidbladner, som rymde Asgards stridskrafter, men, hopviket som en duk, kunde rymmas i en pung. Andra urtidskonstnärer, Sindre och hans fränder, bodde i underjordens lycksalighetsrike. Loke slår vad, därvid sättande till pant sitt hufvud, att Sindre ej kunde förfärdiga lika goda smiden. Vredgad gjorde denne åt Fröj den gyllene galten, åt Odin ringen Draupnir, från hvilken hvar nionde natt åtta jämntunga ringar drypa, åt Tor järnhammaren Mjolner. Gudarne funno dessa gåfvor bättre, och deras förra vänner Ivaldesönerna blefvo deras ovänner. En af dem, Tjasse, fångar Loke och tvingar honom att spela honom Idun i händerna; när hon försvunnit med sina äpplen ur Asgard, började gudarne åldras — och vinterns herravälde vidgas. De jättemör, Ivaldesönernas fränkor, som drefvo verldskvarnen, satte denna i så häftig rörelse, att jordens grundvalar bäfvade. Tjasses fränder, Skilfingarne, som herskade i Svitjod, der kölden var stark, gjorde ett angrepp på urlandet i Sydskandinavien, der Sköld-Borgar herskade. Det är minnet af denna folkstöt från norr till söder, som ligger till grund för den germaniska medeltidens vandringssagor. Men äfven annat oudt herskade. Jättekvinnan Heid eller Gullveig, äfven kallad Aur- och Angerboda, börjar vida omkring öfva den förderfliga svarta magin.

Sköld-Borgar efterträddes af sin son Halfdan, äfven kallad Gram och Helge Hundingsbane, enligt Tacitus, Mannus, den tredje patriarken. Han var en stor krigsman, klubban var hans favoritvapen. Han vill bryta det öfvervåld, som öfvats från frostmakternas sida, bryta det från Svitjod utgångna öfverfallet, och detta lyckas honom. Han dräper Svitjods konung och röfvar från Örvandel, Ivaldes son, hans maka Groa, Sveakonungens frändkvinna, som åt sin make hade födt sonen Svipdag. At Halfdan föder hon Guthorm, blir sedan öfvergifven och flyttar med Svipdag tillbaka till sin första make. Svipdag anfaller därefter och dödar Halfdan. Ett annat storverk fullgöres af Svipdag, omtaladt i Grogalder och Fjölsvinnsmål, två sånger, hvilkas äldsta handskrifter tillhöra 1500-talet och hvilkas text icke alltid synes fullt tillförlitlig. Groa är död och Svipdags stjufmoder ger honom ett betänkligt uppdrag. Han begifver sig då till moderns graf och förmår henne att öfver sig sjunga lyckobringande galder. Svipdag, äfven kallad Odr och Ottarr, hade fordom förälskat sig i Fröja, befriat henne ur jättehänder, men lemnat henne. Af sorg däröfver grät Fröja gyllene tårar och vandrade, änder olika namn, genom land och riken, för att söka sin älskare. Välsignad af modern begifver sig Svipdag nu till Fröja, som under namnet Menglad herskar i den af eldslågor, väktare och vargar väl bevakade borgen, som icke är annat än Asgard. Väpnad med det af Völund smidda segersvärdet, banar sig Svipdag väg in i borgen och återförenas med Fröja. Svärdet skänker han åt svågern Fröj. Idun kommer äfven åter, och Njord äktar Tjasses dotter Skade. Svipdags broder Ull upptages bland asarne, hans syster äktas af Forsete.

Alt har således blifvit godt, men en ny strid kommer, som rasar i himmel och på jord.

Gullveig dömdes att brännas i Asgård och brändes, ehuru utan framgång. Åtgärden framkallade strid mellan asar och vaner, af hvilka senare Fröj var jättekvinnans måg och därför måste kräfva hämnd. Vredgad kastar Odin sitt spjut, och därmed var fäjden utbruten. Vanerna belägra Asgård, som är omslutet af en älf, öfver hvilken drifver en mörkt glänsande, antändbar dimma. Mimer, underjordens herskare, höll sig till asarne, och sökte medla mellan de stridande, men hans försök i den vägen kostade honom lifvet. Djärf och förslagen förstod Njord att under nattens mörker skaffa sig inträde i borgen, hvars port han sedan öppnade för de sina. Asarne fly, och vanenia innehafva herraväldet öfver verlden. dock allenast till en tid. 1 myten om denna strid gömmer sig möjligen minnet af stridiga uppfattningar af rätta sättet att dyrka gudarne. Yanernas herravälde innebar ett ökande af offren. Samtidigt med denna fäjd mellan gudarnc fortgår en fajd på jorden mellan de germanska stamrepresentanterna. Svipdag kämpar mot Hadding och Guthorm, och gudarne gripa in i fäjdens gång. Som Svipdag var gift med Fröja, togo vanerna hans parti.

Utrymmet medgifver mig ej att skildra kampens detaljer. Jag har velat genom ett exempel visa, huru Viktor Rydberg företår att ordna de mytiska berättelsernas tilldragelser till ett helt; det är icke blott de tydliga och mera utförda berättelserna, som han ordnar in i raden af händelsernas kedja, i hvilken länkarne hänga samman, ej så som de af tillfälliga omständigheter bragts i ömsesidig beröring, utan så som de utvecklat sig ur de handlandes art, ur karaktärernas djup. I denna kedja äro länkar fylda genom det mest omsorgsfulla tillvaratagande af enstaka, stundom endast i korta antydningar bevarade mytfragment, hvilkas innebörd utforskas med en skarpsinnighet, som är värd beundran, och med en kännedom om myttexternas minsta detaljer, hvilken ej kunnat vinnas annorledes än genom mångåriga, grundliga studier. Jag kan ej här ens i korta drag teckna det af Rydberg mycket framhållna segersvärdets öden, ej häller hans skildringar af förhållandena i underjorden. Så mycket af dessa senare får jag ej lemna osagdt, att han framställer den i underjorden herskande Hel icke såsom den skräckgestalt, hvilken hon fått i den prosaiska eddan, utan som vis och ädel, — Hel är, enligt Rydberg, densamma som den förnämsta bland nornorna, Urd, — samt att han lemnar en utförlig skildring af den del af underjordens rike, i hvilken bo asmegirne, människor, som, skilda från det i Midgard lefvande människoslägtet, dväljas i underjorden och i sin härliga boning mottaga den dödade balder, for att sedan njuta af hans sällskap.

Ej håller kan jag här inlåta mig på att underkasta Viktor Rydbergs åsigter kritisk behandling. Att söka utreda, huruvida det af honom framhållna sammanhanget eger i alla punkter rum, eller med andra ord, huruvida hans tolkningar af ord och mening i alt böra anses afgörande, — att taga i öfvervägande, huruvida det genomgående sammanhanget, därest vi finna oss böra erkänna det, tillkommit de mytiska berättelserna altifrån deras första uppträdande, eller om, och då i hvilken mån, myterna, som på grund af skiftande uppfattning, framkallad genom den fortgående utvecklingen, fått något nytt i sig inskjutet, måhända just med tillhjälp af detta nya, under den senare tid, då man började reflektera öfver myterna, läto sig ordnas till ett helt, — detta vore uppgifter, som skulle kräfva utförlig behandling. När min uppfattning icke faller samman med den ärade författarens, har jag ej velat framlägga ett naket motpåstående utan tillfälle till motivering.

Professor Rydbergs arbete är synnerligen märkligt. Genom det myckna nya, som det innehåller, med det lockande, som ligger i hans af skaldens uppfattning mättade gruppering af myterna, bör hans nya arbete väcka till lif det hos oss altför länge slumrande intresset för myterna och mana till nya undersökningar af dem. De lemna så rikliga bidrag till studiet af våra fäders själslif under perioder, som annars äro föga kända, att vi icke hafva rättighet att försumma dem.